Kölaby är en bygd med urgamla anor. Många jordfynd visar på bebyggelse och verksamhet redan på stenåldern. Det finns över 400 fornlämningar i bygden. Bebyggelsen har följt Ätrans dalgång. Här och var finns också synliga rester av den gamla Ridvägen som följde floden på väg upp mot Falköping (köpstället på slätten).
Man räknar med att det var under senare delen av järnåldern, som Kölaby som bygd och by utformades. Ortsnamn som slutar på -by och dessutom ligger i närheten av gravfält är en tydlig koppling.
Man kan också redan här se en tendens till centralbygd och utgårdar. Kölaby är namnet på socknen, församlingen, medan man på kartan kan läsa Trädet, som orten heter. Trädet blev det allmänt vedertagna namnet i samband med anläggandet av Trädets järnvägsstation. För den som inte känner till bygden, är det lättast att förklara, att Kölaby (Trädet) ligger mitt emellan Ulricehamn och Falköping.
Kölaby hembygdsförening bildades redan 1935. Initiativtagare var bl. a. Ludvig Fasth, Ågården, Alfred Johansson, Lundby och Olle Josefson Ljungåsen. Under några år förde föreningen bitvis en ganska tynande tillvaro. På 1970-talet blåstes liv i föreningen igen, delvis beroende på det runt om i landet allmänt växande intresset för hembygdsrörelsen. 1984 firades hembygdens år och budkavlen gick runt landet.
1985 firade Kölaby hembygdsförening sitt 50-årsjublieum och i samband med det uruppfördes ”Träskaspelet” ett skådespel författat av föreningens sekreterare Inga Gustafsson. Träskaspelet handlade om livet i ”fatistuva” för hundra år sen och blev mycket uppskattat. Under några år var bygdens skådespelare ofta anlitade, och många fick en inblick i ”den gamla goda tiden.” 1991 inköpte föreningen Kronogården, som blev ett av kärnobjekten i Ekomuseum Ätradalen-Falbygden.
Trädet förr och nu.
En sammanställning av bygden och något av dess historia. Gjord till expon ”TRÄDET KAN” 3 –4 mars 1989. (Anförande i Vallensborg).
Var börjar man med en historik? Jo, det naturliga är ju att gå så långt tillbaka som möjligt. Vad beträffar bebyggelse och människor får vi då gå tillbaka till istiden för mer än 10000 år sedan. Enligt forskningen var Sjuhäradsbygden en halvö alldeles nedanför sydsidan av landisen.
Vad som hände i avsmältningens spår vet vi. De första människorna som kom var de s.k. renjägarna som följde i renens spår upp från Tyskland och Danmark. Hur kan vi då veta något om den tiden? Jo, det har bedrivits en intensiv forskning och många, många fynd pekar på aktivitet bland människor och djur. Var kommer då vår bygd in i sammanhanget?
Även här får vi förlita oss på fynd bl.a. flintspetsar och flintyxor. Fyndplatserna ligger så att man kan anta att de människor, som tagit sig hit upp har följt Ätrans dalgång eller rättare sagt Ätrans fornfjord. Vi ska veta, att landskapet inte såg ut som nu. Det kunde variera från tid till tid annan mycket beroende på avsmältning och landhöjning.
Från början var människorna nomader och drog vidare från en boplats till en annan när jakten och fisket gav för lite. Så småningom förändrades strukturen och folk började bli bofasta. Inte heller detta hände över en natt utan skedde successivt. Kanske blev människan bekvämare och kom på att istället för att jaga villebrådet, försöka tämja en del djur och på så sätt utnyttja djurens produkter, samtidigt som man började odla jorden. I och med att man blev mer bofast, började man också uppföra mer monumentala gravar.
Vi har kommit till tiden för dösar, gånggrifter och hällkistor. Visserligen har vi inte så mycket av den varan här på orten men runt om oss finns sådana synliga bevis bl. a. på Falbygden. Mot slutet av stenåldern blev de vanligaste gravarna hällkistorna. Allra starkast koncentrerade är de på sydsvenska höglandet, och dit hör ju vi.
Därmed kan vi lämna stenåldern och komma över på bronsåldern, som sträcker sig från ca 1500 f.Kr. till 500 f. Kr. Det var en tid med milt klimat och stort handelsutbyte med andra länder. Under den här tiden utkristalliserades en social skiktning mellan människor. Det kan vi utläsa av de väldiga gravhögarna och rösena från den här tiden. Bronsåldersmänniskornas trosföreställningar kan vi också tolka genom bilder, som hällristningar t.ex. Vi har också skålgropsstenarna (offerstenarna) från den här tiden Och en fin skålgropssten finns på Ljungåsen. Det var min käraste lekplats när jag var liten, och då var jag totalt okunnig om att jag rörde mig på så historisk mark.
Så småningom försämrades klimatet och nöden som inte har någon lag födde behovet av bättre bostäder och bättre planering när det gällde sådd och skörd m.m. Omkring 500 f. Kr börjar den tid vi kallar järnåldern och då kommer vi in på de än mer säkra tecknen på fast bebyggelse i våra trakter. Till järnåldern hör också fimbulvintrarna, de stränga, kalla vintrarna. Vi talar idag om öppna landskap, men detta började redan på järnåldern, då människan tog mer åkermark i bruk och glesade ut skogen . Våra gravfält, resta stenar, domarringar och samlade gravplatser vittnar om att nu började byar med ekonomiska, politiska och sociala enheter utkristallisera sig. Privat ägande hör till bilden. Bl. a har man när man gjort undersökningar träffat på skrin som varit låsta. (Jag låser ju som bekant om det som är mitt eget). Här i socknen har vi ju på flera ställen minnesmärken från den här tiden. Se bara vid Högabacka där alla tre gravtyperna finns representerade. Här kan vi börja tala om byasamhälle, och betänk då att vi rör oss i tiden före Kristi födelse.
Om vi nu i fantasin förflyttar oss till den här tiden kan vi nästan se människor, som kommer längs de hålvägarna eller ridvägarna upp genom Ätradalen, kanske stannar till i vår bygd eller vandrar vidare upp till det gamla köpstället på slätten m.a.o. Falköping. Man började bli mer och mer rörlig vad beträffar handel, som ju då bestod av byteshandel, och så småningom kommer vikingafärderna igång. I allmänhet uppfattas dessa resor, som rena rövarstråten, men de var också till stor del handelsresor till olika delar av världen. Att vi i vår bygd var med på den här tiden kan vi se av våra fina runstenar som finns vid Högabacka och vid kyrkan med inskrifterna: Styr, Thutulfs son, reste denna sten efter Evert sin broder, en mycket god kämpe . Agmunt reste denna sten efter Isbjörn sin frände och efter It, sin husbonde, men han var Kolbjörns son, som vart död i Grekland.
Då har vi kommit fram till kristen tid och är alldeles i slutet av järnåldern. Att det var nu under den senare delen av järnåldern som Kölaby som bygd och formades har vi ganska klara belägg för. Ortsnamnen som slutar på -by och dessutom finns i närheten av gravfält är en tydlig koppling. Man kan också redan här se en tendens till centralbygd och utgårdar. Handeln florerade, som tidigare sagt, under den här tiden. Även hantverket har varit högklassigt. Vi kan ju som exempel ta Mönekragen, som härstammar från den här tiden.
Så småningom upphörde vikingafärderna, och under l000-talet förenades de svenska bygderna till ett rike. Kristendomen gjorde sitt intåg, och därmed övergick vi så småningom till medeltiden. Nu började man bygga kyrkor på många platser, och från 11- 12- 13-hundratalen finns flera kyrkor i bygderna runt omkring bevarade. Dock inte här. Bygden utvecklades. En gård i socknen som omnämns redan på 1300-talet är Lundby. I en medeltida handling daterad Lödöse 1 maj 1346 då konung Magnus Eriksson och drottning Blanka upprättade sitt testamente skulle godset Lundby ges till det kloster de tänkte bygga i Vadstena. Härav blev emellertid inget. Nästa gång Lundby nämns i handlingarna är 1426 då Sten Turesson säljer 4 gårdar i Lundby till sin frände Bo Knutsson.
Om vi sedan tar ett kliv framåt i tiden till 1700-talet hittar vi släkten Fleetwood som ägare till Lundby. Carl-Johan Fleetwood ägde förutom Lundby även Tumarp i Kölaby, och så har vi plockat fram ytterligare en av de stora gårdarna i socknen. Carl-Johan gifte sig med Christina Helena Belfrage, vars förfäder ägt Tumarp. Sedan Fägerskiöld och Goes lämnat Lundby var den adliga epoken slut i gårdens historia.
Vi har nu kommit in på 1800-talet och därmed börjar vi känna närheten till våra förfäder på ett lite annorlunda sätt. Vi får lättare att tänka oss hur folk levde och hade det när vi rör oss närmare i tiden, men ändå är det mycket som är höljt i dunkel. Claes Johan Ljungström skriver i sin bok om Redvägs härad, att ”Stenarna tycks hava en förkärlek till orten” och vidare att ”Folket är att döma av ansiktsbildning, växt och allmänt anseende av gammalgötiskt ursprung med vackra ansikten. Dessutom har Ulricehamn med omnejd vackra fruntimmer. Den sedliga ståndpunkten är god och det är ett gott och stillsamt folk.” (Detta gällde alltså Redvägsborna). Han skriver vidare, att sedligheten uppehålls av omtänksamma ämbetsmän. Men vi kan också få en lite annan bild av oss i socknen om vi erinrar oss att det vid den här tiden inte fanns mindre än 4 brännerier, nämligen ett vid Näbbarp, ett på Lundby, ett i Brokvarn och ett i Borred. Näbbarps brännvin skulle vara det bästa, eftersom det var så gott vatten. Där fanns också en lönnkrog, och det berättas att bönderna gärna tog vägen förbi den här krogen. Kanske behövde de något att stärka sig med för att orka med det hårda och fattiga livet. På 1840-talet rådde mycket stor fattigdom. Man kan i protokoll från den här tiden läsa, att ”Sockenstämman visat för stor ömsinthet mot de fattiga.” Att notera är dock att det 1848 beslöts att lagra spannmål i kyrkans torn för de mest behövande.
Gästgiveriet på Trädets gård är även det välkänt och mycket omskrivet i olika skrifter. Då nämner vi ytterligare en stor gård i socknen. Här förekom mycket fylleri och många slagsmål. 85 öre litern kostade brännvinet. Trädets gård var förutom gästgivargård också skjutshåll. Redan på 1700-talet finns det omnämnt. Karl XII tog in här i februari 1716 när han, som det heter, reste den urgamla vägen genom Ätradalen. Några prisexempel från 1861: En måltid med tre goda rätter 60 öre, måltid med husmanskost 33 öre, en kopp kaffe med tre skorpor 7 öre, bäddad säng med goda sängkläder i varmt rum 75 öre.
Men det hände mycket under detta århundrade. En ny kyrka beslöts byggas. Under många kyrkostämmor hade man diskuterat ärendet fram och tillbaka. Tomtningen dvs. grundläggningen av den gamla klockstapeln var felaktig och borde åtgärdas. Därav blev emellertid inget utan den 4 mars 1832 beslöt man bygga en ny kyrka och riva den gamla, som låg på samma plats där den nuvarande ligger. 1836 stod den nya kyrkan klar efter förebild av Åsarps kyrka. Kostanden blev 2000 kr. År 1867 skänkte patron Daniel Boman en ny orgel till kyrkan mot att han skulle inneha en stol uti kyrkan vid södra sidan av koret.
Det inte många vet är att kyrkan använts som obduktionsplats vid något tillfälle. En man vid namn Carl Gustav Jonasson vådasköt sin dövstumma dotter Christina den 28 maj 1849 och hon avled den 3 juni samma år. Rätten begärde att kroppen skulle obduceras, och detta skedde i Kölaby kyrkas vapenhus av doktor Heinrice, Ulricehamn. En annan händelse med anknytning till kyrkan är ett utdrag ur ett stämmoprotokoll då man skulle reglera klockarlönen till 30 kr per år.
För detta belopp skulle klockaren spela och sjunga vid gudstjänsterna, hålla kyrkogården städad, svara för ringning och klämtning, skydda kyrkans skrud för mal o oh mott, verkställa budbåd och gångbåd, anskaffa vin och oblater och ljus med mycket mera. ”I sanning det finnas en bättre lott än att vara klockare och organist i Kölaby och Solberga,” skriver protokollföraren.
Att nogsamt poängtera på 1800-talet är förstås Träskamarten, eller marknaderna, för de var fyra stycken. Höst, vår, ”lusse” och ”messummer.” År 1833 nämns de för första gången i markandsalmanackan. Många är beskrivningarna på hur stora händelser dessa marknader var och vilket folkliv det blev vid dessa tillfällen. Men eftersom utskänkningsstället på Trädets gård sammanföll med marknadsplatsen var det också mycket fylleri. Sockenstämman har ofta uppe problemet till diskussion och bestämmer så, att den som inte pallrat sig hem vid solens nedgång tilldömes böter tillfallande kyrkan. (1841). Haldor Andersson skriver i sin bok, att ”det var slagskämpar från Börstig och Blidsberg som kom hit.” Det betyder förstås att trädetsborna inte hade något med saken att göra!
1842 kom folkskolestadgan och därmed skulle det bli bildning både i slott och koja. På sockenstämman den 11 maj 1848 beslöts att Solberga och Kölaby gemensamt skulle hålla en fast skola. Man arrenderade Bryngelstomten (församlingshemstomten) av Östberg på Stommen och köpte för 333 riksdaler en byggnad av Smedberg i Humla. Senare beslöt man att bygga en ny skola jämte lärarbostad vid Vallingsås . 1865 tillsattes den förste utexaminerade folkskolläraren P.A. Wersell till sin tjänst. Hans gamla orgel hamnade så småningom i mitt hem på Ljungåsen.
För många blev dock skolgången inte mycket av. Man behövdes hemma eller skickades ut för att arbeta och förtjäna sitt levebröd. Till de många som hade det fattigt och eländigt och aldrig hade chansen att få ägna sig åt studier även om de gärna velat, hörde många av den tidens fattiga torpare som bodde i de små stugorna som fanns och hörde till de stora gårdarna. Några ex. August Jonsson Björklunds backstuga. Socknen beslöt skicka familjen till Amerika men ansåg det för dyrt. Man lät i stället uppföra en backstuga långt inne i skogen. Därmed var problemet löst. Den tidens fattigvård!
Många ortsbor har hört talas om Filax eller Filfil. Hans mor Krestin var ensam med sina två söner. Den ene duktig och den andre obegåvad. Modern trodde man kunde banka vett i pojkstackarn och band ihop björkvidjor som hon sen doppade i saltlake och slog honom med. Misshandeln fick till följd att talförmågan inte utvecklades, ordförrådet blev mycket knappt och uttalet dåligt. Han kallade sig själv Filfil. Filfil fick så småningom gå på socknen.Han kunde aldrig räkna pengar utan värderade dem efter storlek. Han kom att tillbringa sina sista år på ålderdomshemmet i Trädet och dog först på 40-talet. Han blev på äldre dar en gudfruktig man, som förstod att skilja mellan rätt och orätt.
Parkel var en annan profil i bygden. Byns lärare ska en gång ha frågat honom hur det kom sig att han var så dum. ”Det beror på dumma skollärare,” ska han ha svarat.
Detta var något av hur det kunde vara för människor på den tiden. Inte mycket bättre hade de det som bodde i fattigstugan, som först låg där församlingshemmet nu ligger och senare flyttades ner till Valligsås. Några lyckades ta sig ifrån eländet och emigrerade till Amerika, där en del lyckades och andra inte. Här som på många andra ställen fanns förstås också indelta soldater. Skrock och övertro, kloka gummor och gubbar fanns. Bland annat fanns en Andreas i Skärum. Han var vida känd för sin klokhet och duglighet.
Att det fanns mycket övertro berättar Carl Johan Ljungström i en historia, som handlar om klockaren från Åsarp som prästen skickade med bud till prästbostället i Tåstarp. Här skulle klockaren hämta en bok, men han fick inte öppna den. Förbjuden frukt smakar alltid bäst, så naturligtvis öppnade han boken och började läsa. Då kom det fram tusentals små varelser och frågade efter arbete. Klockaren blev förstås brydd men fann sig och bad dem lägga en ås mot Åsarp och på denna lägga en hård och fast väg. Detta åtlyddes så snabbt att han knappt hann hem innan det var färdigt. Så nu vet vi att det inte var inlandsisen som lämnade efter sig den rullstensås, som tidigare fanns norr om Trädet .
Bland vad som mer fanns i Trädet på 1800-talet kan nämnas ett mejeri på Lundby, två väderkvarnar, en vid Trädets gård och en Borred, garveri, kvarnar m.m.
En annan viktig händelse här i bygden liksom på många andra ställen i vårt land var väckelserörelsen som började dra fram. Ofta lämnade den nästan ingen oberörd och i dess spår följde också ett nyktrare leverne och ett allt starkare krav på att utskänkningsrätten skulle dras in. Det blev också för många en lättnad när så skedde. I väckelsens spår bildades också missionsföreningar och andra frikyrkoförsamlingar . Här i Trädet bildades den första 1878 och från Börstig och Brismene kom också baptistsamfundet men etablerades inte här förrän på 1900-talet. Och därmed är vi inne i vårt eget århundrade.
De som föddes i början av 1900-talet och fortfarande lever, tillhör kanske den generation, som fått uppleva de största förändringarna i samhället. De har fått vara med och se Välfärdssverige växa fram och minns samtidigt både folk som gick på rote, tiden med luffare, skärslipare och kringresande zigenarsällskap. Samtidigt som de nu sitter framför färg-TVn så finns den första radion i färskt minne. Samtidigt som de kanske sätter sig i ett flygplan, minns de hur det var när första bilen for fram på landsvägen. Att resa till Stockholm var för många nästan lika avlägset som att resa till månen idag. I början av 1900-talet byggdes järnvägen om och blev Västra centralbanan 1904- 1906. Därmed började också ett stationssamhälle växa upp kring Trädets station. Marknaderna kom att flyttas från Trädets gård och ner till samhället. Så småningom var tiden förbi för de stora kreatursmarknaderna och vid slutet av 50-talet hade den i sin dåvarande form gjort sitt.
Under 1930- och 40-talen var bebyggelsen livlig, och det var då samhället expanderade. Men befolkningsmässigt var rekordet 1893 då socknen hade 854 invånare och 1948 var invånarantalet 708. Då var byn till största delen jordbruksbygd. Att det under mellankrigsåren och även ett tag efter andra världskriget var ett samhälle, som kunde erbjuda det mesta vet de flesta av oss. Här fanns hattaffär, syfabriker, snickerifabrik, smidesverkstäder, sågverk, bryggeri, tvättinrättning, mejeri, manufakturaffärer, tre speceriaffärer, charkuteriaffärer, cykelverkstad, skomakeri, radiohandel, järnhandel, bandväveri m.m. Vad som blivit av dessa kan vi se idag. En del har lagts ner, annat har övertagits, utvecklats och omvandlats.
Under 1930-talet förbättrades förhållanden både för både barn och gamla. Det nya ålderdomshemmet byggdes likaså en ny skola. 1935 kom en lag om skoltandvård, läkarvård och fria bastubad. Hur det är idag vet vi. Ålderdomshemmet kunde vi inte rädda men däremot skolan, när den i början av 80-talet hotades av nedläggning. Sällan har Trädetsborna varit så eniga, som då. Kanske var det vår chans att överleva, som mer eller mindre avgjordes när vi lyckades stoppa det hotet. Numera ökar barnantalet igen och faran är inte överhängande.
På 30-talet bildades också Trädets brandkår om än i blygsammare omfattning än nu. Men vi hade i alla fall ett försvar mot den röde hanen.
Under 1950-talet, som kanske var vår storhetstid, hade vi både läkare, distriktssköterska och tandläkare. Vem minns inte Harald Norrand, den siste läkaren som hade sitt yrke som ett kall.
Här var det inte frågan om automatiska telefonsvarare, nej då var det jour dygnet runt. För vår rättssäkerhet och trygghet svarade polisman Gunnar Säll, som verkställde först och frågade sen. Tyvärr finns det inte plats för sådana människor i dagens inrutade samhälle. Det var ju de, som satte krydda på livet med sin oräddhet och sin frispråkighet. Kölaby var också egen kommun under en tid, men 1952 gick vi upp i storkommunen. När centralisering och sammanslagning var honnörsord försvann vi in i de större sammanhangen. Det var då vi höll på att förintas. Allt skulle in till stan eller slås ihop till stora enheter. Tandläkare och läkare rationaliserades bort, mejeriet las ner, affärer slog igen, de gamla skulle flyttas till bättre ålderdomshem. Frågan om den lilla människan dvs. du och jag mådde bättre av det.
Vi höll på att ge upp, men så vaknade kamplusten. Vi ska visa att vi lever att vi kan. I suget av konjunkturuppgången under 1980-talet blev det plötsligt roligt igen och möjligt att satsa även på landsbygden. Under de senaste två åren har det hänt en hel del här i bygden.
Bl.a. kom postadressen Trädet tillbaka. Vi ska sträcka på oss och vara stolta över vad vi har och vad vi kan i vår bygd. Vi är många utställare här idag, både firmor, föreningar och kyrkor och vi visar att vi finns och att vi tillsammans kan arbeta för att göra vår bygd känd och ge den en plats på kartan.
Trädet var vad våra förfäder gjorde det till.
Trädet är vad vi gör det till och
Trädet blir vad våra barn gör det till. En levande bygd.
Kölaby hembygdsförening 1989 03 03
Eva-Lisa Törnqvist